Har tränat lite på att ska skriva noveller har ju novell tävling nästa vecka. Jag älskar att skriva och jag vill verkligen atrt det ska gå bra :( läs den och skriv gärna vad ni tycker

klippan

Allt var så själv klart. De såg i alla fall ut så just nu. Detta var enda vägen ut. Jag tog ett djupt andetag och stirrade på den klippiga branten. På klippornas sluttning stod jag, tittade ner och visste vad jag skulle göra. Detta var det enda sättet. Ändå var jag rädd. Så fruktansvärt rädd, men hur skulle annars allt detta lidande ta slut. Jag slöt mina blåa ögon och kom ihåg, kom ihåg allt de underbara, det var förbi, allt var förbi om en liten stund men först ville jag tänka. När jag var lite hade jag sprungit runt här med Malin, mamma hade noga berättat att jag inte fick gå nära klipporna eftersom de var farliga, sa hon. Just nu var de långt ifrån farliga de var min befrielse. Men just då hade jag nickat och sprungit iväg och lekt med Malin igen. När Malin gick för att titta ner hade jag greppat tag om hennes arm. "Det är farligt" hade jag sagt och tittat henne alvarligt i ögonen. Hon tittade mig i ögonen med en blick som förstod innerbörden av mina ord. Den tiden var slut för länge sedan. Min mammas plötsliga död och mobbingen som högg mig i ryggen varje dag sedan mellanstadiet blev outhärligt. Pappa som ingenting förstod. Han ryckte bara på axlarna och drack ännu en klunk av ölen när jag berättade att mina klasskompisar inte var snälla mot mig mer. "Sköt dig själv du är stor jag har tillräckligt med problem utan dig" väste han och orden rispades in i mitt hjärta och är kvar där än i dag. Nu ska jag sköta mig själv, tänkte jag. Jag är stor, jag klarar mig utan dig. Nu ska ni få! alla ni som någonsin har skadat mig ska få igen, ni kommer att ångra er! tanken väckte en vrede inom mig. Jag öppnade ögonen igen och stirrade ner mot klipporna. det var dags, jag tog ett djupt andetag tog sats och hoppade. adrenalinet pumpade i ådrorna, nu var jag fri.