En fråga om tid

Jag la mig ner i sängen som lystes upp av det matta månskenet, och stirrade upp på det bäcksvarta taket och försökte att minnas vartenda ord han sa, i vilken ordning han sa dem och vilket tonläge han hade.

”Tiden går snabbare än vad du tror, låt den inte rinna ut i sanden” Hade han sagt med en allvarlig blick. Just i den stunden hade jag inte förstått innebörden av hans ord, Inte haft en tanke på att jag snart skulle uppleva det han faktiskt hade menat. Försiktigt sträckte jag ut handen mot nattduksbordet och famlade efter det silvriga medaljong-uret. Den silvriga metall kedjan var kall mot min handflata och den blanka ytan på locket blänkte lite lätt. Jag höll uret framför mig och betraktade det så gott jag kunde i det svaga ljuset. Uret dinglade fram och tillbaka framför mins ögon. ”Låt inte tiden rinna ut i sanden” Ekade det i mitt huvud. Minnena kom tillbaka, de susade förbi fram och tillbaka i huvudet på mig. Jag slöt näven omkring uret och såg allt framför mig igen.

Klockan hade nyss slagit sex och mitt arbete på skrädderiet var slut för dagen.

”Alexander, glöm för allsindar inte att lämna över dokumentet till din far” Sa Sandro och gav mig de ihoprullade papperna till mig.

”Nej självklart inte” svarade jag och drog upp kapuschongen innan jag klev ut genom dörren. Höstens första löv klädde den steniga marken och jag kunde tyda på folks beklädningar att jag inte var den enda som frös av de kalla höstvindarna. De ihoprullade papperna höll jag under armen och jag drog upp axlarna i hopp om att få lite värme. Mörkret hade redan börjat falla och vinden bet mig i kinden. En svart droska dragen av vita, ståtliga hästar  körde förbi mig. Jag kunde inte låta bli att önska att det var jag  som satt där.

Jag föste bort mina önsketankar om ett mer välbärgat liv och fortsatte min väg hemåt. När jag var i utkanten av staden såg jag en lång man iklädd  en lång rock som stod under ett träd. Jag kunde känna hur han följde mina steg med blicken och jag kände obehaget krypa längs ryggraden.

”Alexander” hörde jag en röst säga och jag kunde tyda av vad jag såg i ögonvrån att orden kom från hans läppar. Jag stannade till och tänkte om jag skulle stanna eller bara fortsätta, jag kände inte till mannen, det kunde ju vara i princip vara vem som helst. Men något inom mig fick mig att vända mig mot honom. Mannen som jag aldrig någonsin sett förut kunde mitt namn, hur kunde det komma sig? En nyfikenhet väcktes inom mig.  Han började gå mot mig och jag kunde inte förmå mig själv att gå därifrån. Han stannade ungefär en halv meter framför mig.  Sakta lyfte han blicken och kollade mig i ögonen, blicken var skarp och ögonen blänkte i olika nyanser.  Han stoppade handen i fickan för att sedan dra upp den igen, fast nu höll han i något i sin knutna näve. Jag kunde inte riktigt se vad det var han höll och jag tänkte precis fråga vad han ville mig  när han öppnade handen och sträckte den fram mot mig. Jag tittade för honom i ögonen och sedan på hans hand. Han höll i ett silvrigt medaljong-ur. Tveksamt sträckte jag fram min hand och han la uret i min hand. ”tiden går snabbare än vad du tror låt inte den rinna ut i sanden” sa han helt kallt. Han vände sig om och började gå bort ifrån mig. ”Vänta vem är du?!” ropade jag efter honom men han fortsatte bara bortåt. ”Hallå!” ropade jag, men jag fick fortfarande inget svar. Jag betraktade uret i min handflata och tänkte över hans ord. ”tiden går snabbare än vad du tror, låt den inte rinna ut i sanden.”

Fortsättning följer